Världens sämsta filmer

Välkomna till del 2.

När jag lämnade er förra gången hade Bellas pappa precis drivit med henne genom att säga att hon började bli gammal. Bellas reaktion på detta var naturligtvis inte att skratta och rycka på axlarna, som varenda annan människa, som inte är efterbliven, skulle ha gjort, utan istället sprang hon till närmsta spegel för att se om hon hade fått några gråa hårstrån. Du, Bella, du vet väl om att du är arton, inte 80? Du behöver inte oroa dig över gråa hår än på ett tag. Jag menar, okej, det här är ju helt klart för att visa att hon oroar sig över att hon kommer vara äldre än vad han är, och därmed kommer han inte vilja ha henne ... eller nåt. Det är bara det att det sköts så otroligt dåligt att man endast kan sitta helt jävla förblindad av hennes idioti. Dessutom framstår hon som otroligt fåfäng, vilket kanske inte är så konstigt då hon ska vara en tonåring, men hon ska vara en världsvan tonåring (HAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHA) som inte bryr sig om sådant (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA) och som ser igenom utseende och letar efter personlighet (HAHAHAHAHAHAHAHAHA).

Låt oss fortsätta.

Bella åker till skolan och blir väl bemött av sina vänner, och med tanke på att Bella är reinkarnationen av ren ondska kan vi bara anta att detta innebär att hon kommer behandla dem som skit under resten av filmen. Kom igen, någon som ens vågar satsa emot? Hennes vänner drar i alla fall några skämt om Romeo & Julia och hon besvarar dessa skämt med att låtsas skratta varpå hon börjar babbla om sin kamera och att hon vill ta en bild på hela gänget. Hon får sin vilja igenom och skådespelarna gör sitt bästa för att verka vara riktiga vänner; problemet är bara att hittills har vi haft en enda bra skådespelare i hela filmen, och det var hennes pappa. Seriöst, det låter som att de här människorna läser direkt ur manus, och de ger mig inga som helst anledningar till att släppa dessa misstankar. Det är dock trevligt att de här karaktärerna läser direkt ur manus, för då slipper man de gigantiska pauserna Kristen Stewart gör varje gång hon öppnar käften, men mer om det senare.

Det är nu han kommer in i filmen. Ni vet, Edward, den där stora sexiga hunken som ... HAHAHAHAHAHAHAHAAHHAHAHA! IDIOTEN GÅR I SLOW-MOTION MED SKJORTAN UPPKNÄPPT! Den viftar i vinden! Det här är ju helt jävla magiskt! HAHAHAHAHAHA! Åh fy fan vad ... *andas häftigt och försöker sluta skratta*.

Ehm ... jag ... ignorera det där.

Han vandrar i alla fall mot henne med en uppknäppt skjorta som blåser i vinden, vilket får mig, och alla andra normalfungerande människor, att skratta hysteriskt. Jag vill även notera att jag har sett den här filmen flertalet gånger (typ fyra endast för den här recensionen), varav en av dem var på bio. Så fort den här scenen kom så suckade hela publiken i sann eufori, samtidigt som det började stinka fisk i salongen.

*Världens Sämsta Filmer vill be om ursäkt för att det har kommit med ytterligare ett osmakligt skämt om prepubertala kroppsvätskor. Det ska inte hända igen.*

Det absolut roligaste med den här scenen måste dock vara faktumet att Bellas vänner smyger iväg någon annanstans så fort Edward kommer in i bild, och alla behandlar det som om det vore naturligt. Jag fattar inte: Varför kan hon inte vara tillsammans med honom samtidigt som hon umgås med sina vänner? Varför är det så svårt för henne att ha vänner och pojkvän samtidigt? Det är inte direkt som att de två sakerna är uteslutande, så vad gör det så svårt för henne att umgås med sin pojkvän och sina vänner på samma gång?

Bella och Edward dyker in i varandras famnar och delar en passionerad kyss. Dock är den passionerade känslan tydligen illamående, för båda två ser ut att vilja kräkas i varandras munnar. Detta är inte bra kemi mellan skådespelare, gott folk! Det här är paret som vann "bästa kyss" på MTV Movie Awards, och de kan inte kyssa varandra utan att se ut som om de just blev smittade av magsjuka. Jag förstår verkligen inte varför dessa två krakar blir tvingade att kyssa varandra när skådespelarna så uppenbarligen avskyr varandras hela existenser. Det är ofattbart.

I alla fall kommer Jacob in i bilden, och jag gillar Jacob. Han är en av de få karaktärerna i den här röran som faktiskt verkar mänsklig, så det är väl bara att vänta och se hur de kommer förstöra honom för mig. Han ger Bella en present i form av en drömfångare. Han säger att han tänkte på henne när han såg den, samt att den är till för att fånga mardrömmar, och jag förstår absolut sambandet mellan Bella Swan och mardrömmar, det gör jag verkligen. Edward blir naturligtvis lite purken, för han får inte ge Bella något, så hon bortförklarar sig med "jag kan inte ge dig något tillbaka". Flicka lilla, det kallas present av en anledning: Man ger bort den, villkorslöst. Det ska inte finnas några som helst måsten när man tar emot presenter, men du har väl svårt att förstå det, din dumme sate. När även Edwards adoptivsyster (som första filmen var plågsamt specifika med att peka ut är ingen i familjen Cullen släkt), Alice, ger henne en present blir han ännu mer purken, och jag insåg precis hur lite jag faktiskt bryr mig.

Den här scenen är dock rätt trevlig, för jag gillar Alice. Jag vet, jag vet, jag är ytlig och tycker bara att hon är skitsnygg, men jag ser det som utjämning: De får Edward, jag får Alice. Dessutom säger jag inte att det är en bra film bara för att jag kan runka till vissa scener i den; jag menar, det finns många filmer jag kan ...

*Behöver vi ens förklara varför vi ber om ursäkt den här gången?*

Bella och Edward rör sig till sin engelsklektion, för tydligen har den här skolan ökat ut sin läroplan så att de faktiskt har några lektioner som inte är biologi. Där ser de på Romeo & Julia och jag känner att jag vill skrika orden "JAG FÖRSTÅR!" rätt ner i halsen på Stephenie Meyer. Jag förstår att det här är du som låtsas att du vet vad som gjorde Romeo & Julia bra, men jag kan säga som så att i den berättelsen hänger allt på två saker: Dialogen och tragedin. Själva grundberättlsen i Romeo & Julia är otroligt ointressant, men dialogen och tragedin i slutet gör pjäsen till ett mästerverk. Hittills har Stephenie Meyer lyckats med exakt noll av dessa två viktiga saker. Det är förövrigt även en fördel att inte anställa skådespelare som spelar lika bra som en gipsvägg!

Bella och Edward (hur många gånger har jag sagt det nu?) sitter längst bak i klassrummet och diskuterar Romeo & Julia, och Edward säger att han avundas honom. Han påbörjar därefter en förklaring till hur han ska ta livet av sig när Bella dör. Nej, jag skojar inte. Det här är inte romantiskt, det är obehagligt. Jag förstår att det var tänkt att vara romantiskt för att han inte kan leva i en värld utan henne, och allt sånt tjafs, men det blir bara obehagligt när han faktiskt, bokstavligt talat, pratar om att ta livet av sig när Bella slutligen dör. Dessutom är det plågsamt uppenbart att Meyer sätter upp filmens klimax i just denna scen, endast för att Edward förklarar det så ingående. Jag lovar att när det är mellan trettio och tjugo minuter kvar kommer Bella göra något som får Edward att vilja ta livet av sig.

Nu vill ni säkert inte veta hur han tänkte ta livet av er, men eftersom jag är bitter över att jag faktiskt betalade för att se den här jävla filmen på bio tänker jag berätta det för er ändå: Han ska åka till Volturi. Vilka är Volturi? Några italienska vampyrer som upprätthåller lag och ordning, men vampyrer har nästan bara en lag, och eftersom Bella är lika smart som mitt skrivbord förstår hon inte vilken lag det är, så Edward får förklara det för henne. Naturligtvis är det lagen om att de inte får avslöja sin existens för människorna, men får jag bara fråga varför? Jag menar, vad skulle människorna kunna göra? Dessa vampyrer är starka, snabba, lockande, luktar tydligen gott och har praktiskt taget inga som helst svagheter, utöver törsten. Kör en Apornas Planet och använd mänskligheten som boskap, så har ni saken avklarad. Edward förklarar till och med att de flesta vampyrer inte känner någon sympati för människor, så vari ligger problemet? I att människorna kan spöa dem? Fan heller! De skulle inte ha en chans.

Jag menar, i vanliga fall kan jag förstå det, för i de flesta berättelserna har vampyrerna en hel del väldigt stora svagheter, men i den här berättelsen har de inte en enda förutom törsten. Det finns ingen som helst anledning.

Nej, nu ska jag sluta peka ut hålen i den här filmens logik. Nej vänta, det är ju hela anledningen till varför jag skriver de här recensionerna. Då antar jag att det bara är att fortsätta.

Det bästa med hans berättelse gällande Volturi är att de sitter i klassrummet när Bella ställer frågan om vilka de är, men scenen avbryts innan han hinner svara, och det klipper till Edwards hem, där han står framför en tavla och förklarar allt. Ingen övergång i dialogen; inte ens ett litet "vi tar det när vi kommer hem". Detta gör att jag bara kan anta att hon ställde frågan, varpå Edward blev tyst under resten av dagen, sedan satte han henne i bilen, utan att säga ett ord, varpå han körde hem henne till sig, gick fram till tavlan och först då besvarade han hennes fråga. Vad tror ni Bella tänkte under tiden då han bara gick runt utan att säga ett ord? Förvisso, det är Bella, hon tyckte väl bara att han var mörk och mystisk, så jävla dum som hon är.

Nu är det dags för födelsedagskalaset, men jag tror faktiskt att vi tar det i nästa del, för just nu måste jag ringa min psykolog och be om lite mer lugnande medel, så att jag kan hålla mig lika lugn och sansad under nästa del.

Fortsättning följer ...