Rob Zombie's Halloween 2 del 1/3
Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, dicklickers, fuck, cunt, motherfucker, bitchfucker, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.
Innan vi börjar tänker jag säga att det finns två skräckfilmer jag älskar oerhört mycket. Den ena är Halloween (originalet såklart) och den andra är The Devil's Rejects av Rob Zombie. Detta ledde till att jag faktiskt hade förhoppningar om att Rob Zombie skulle göra en bra Halloween-film men han kämpar uppenbarligen för att motbevisa mig på den punkten för han har nu gjort två usla Halloween-filmer och han måste fan göra allt för att få dem så dåliga som möjligt.
RZ's H2 är vad som endast kan beskrivas som en ful film. Den är grå, deprimerande och den känner ett behov av att trycka smuts i ansiktet på en. Jag är helt övertygad om att Rob Zombie började varje scen med att kasta en näve grus på kameralinsen för det är ungefär så filmen ser ut. Allting ska vara så otroligt grynigt att man nästan får ont i ögonen av att kolla på skiten. Den är fylld till bredden av karaktärer man vill slå hårdare än hårdast och när man känner att man hurrar för mördaren snarare än offren är det fan nånting som är fel.
Filmen börjar där den första filmen slutar, precis efter massakern i Hadonsfield. Laurie Strode blir körd till sjukhuset och Michael Myers blir körd till bårhuset. I bilen på väg till bårhuset smiter Rob Zombie's underbara känsla för dialog in och vi blir behandlade med vad som kan vara det sämsta samtalet i någon film någonsin. De två männen från bårhuset börjar diskutera (och jag önskar innerligt att jag hittade på det här) hur det skulle vara att sätta på ett lik. Det som startar hela diskussionen är att en av dem berättar att han hade blivit kåt av att se ett av Michaels offer.
Tack Rob Zombie, jag hade verkligen inte kunnat leva utan din fina känsla för dialog som får mig att vilja kräkas. Det uppskattas verkligen.
Det hela slutar i alla fall med att en ko tröttnar på deras samtal och springer ut i vägen för att få tyst på dem. Något som funkar för tydligen är kamikazekon gjord av samma ämne som man gör Terminators av för denna enkla handling resulterar i att bilen viker sig och de två männen ligger dödsskadade. Vi får nu en lång, lång, lång och utdragen scen som visar hur en av dem försöker ta sig ut från vraket och hur han upprepade gånger hostar fram ett "fuck" samtidigt som det spottas fram blod. Det håller självklart på tills Michael Myers blir trött på honom och dödar honom. Sedan går han iväg längsmed landsvägen.
Så... den här scenen handlade bara om att Michael Myers skulle återuppstå? Gör inte det hela samtalet om att knulla lik helt jävla meningslöst? Jag menar det hade ju kunnat vara för att ge oss någon sorts idé om vad det här är för sorts människor och deras personligheter (som till exempel McDonald's-samtalet i Pulp Fiction) men så fort Zombie tog livet av dem tog han även bort all mening med det samtalet. Detta innebär att Rob Zombie faktiskt tyckte att det var en bra dialog.
Klart som fan att allt bara ska vara en jävla dröm. Laurie Strode ligger egentligen i sin jävla säng, i sitt jävla hus, två jävla år senare. Jävla filmjävel. Tack som fan Rob Zombie, det enda bra med hela jävla filmen och du ser till så att det är en jävla helvetes förbannad kuksugande fittdröm.
Låt oss bara fortsätta och låtsas som om det där aldrig ens hände...
Laurie går ner till köket där hennes nya familj äter frukost. Pappan i familjen spelas av Brad Dourif som är lika underbar som alltid. Det första jag lägger märke till är att det här faktiskt är bra. Att se en familj som läker efter en tragedi är intressant och det finns så mycket man kan göra med det. Om jag ska vara helt ärlig önskar jag att Michael Myers inte ens var med i den här filmen. Jag vill bara se hur människorna läker och framför allt vill jag ha mer av Brad Dourif.
Så fort Gríma Ormstunga har lämnat rummet förstår vi dock att vi inte vill bry oss om våra karaktärer längre för tydligen var han den enda som är sympatisk över huvud taget. Det första som sker när han försvinner är att vi blir överösta av ordet "Fuck". Jag är inte direkt pryd av mig och jag har en tendens att svära mer än majoriteten av människorna jag träffar men det här är fan bara löjligt. För att ni ska förstå nivån av svordomar som är med i den här filmen tänker jag nu skriva ner samtalet mellan Laurie och hennes kompis Annie, ordagrant.
Annie: One day at a time babe.
Seriöst, jag kan förstå om man skulle svära sådär när man är upprörd eller i en pressad situation men karaktärerna i den här filmen gör det hela jävla tiden. Rob Zombie, det finns fler ord i det engelska språket än bara fuck.
Den här scenen slutar ganska snart (tack och lov för det) och Laurie bestämmer sig för att åka till sitt jobb. Hennes arbetsgivare är en anarkistisk gammal farbror som verkar hata allt som har med staten att göra och Rob Zombie jobbar verkligen för att bygga upp hans karaktär... och det här är det sista vi ser av honom. Klart som fan att allt bra med den här filmen ska ta slut så fort som möjligt.
Den gamle mannen går i alla fall in i bakrummet och Laurie sätter sig och snackar med sin arbetskamrat. Hennes arbetskamrat spelas av Jagvetintevadhonheter Mennogfanärhonassnygg och eftersom att jag gillar henne har jag inga större problem med den här scenen heller... tills hon öppnar käften och börjar spy upp Rob Zombies dialog. Kunde han inte bara göra henne stum?
Nu träder en till kompis in och det första hon säger är "What's up, dicklickers". Vem hälsar så på sina kompisar? Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en människa som hälsar på sina kära vänner på det viset.
Tack, Rob Zombie, för att du ger föda åt min misantropi.
Fortsättning följer...
Dra ut det där i två timmar och du har manuset till Rob Zombie's Halloween 2.
Handlingen.
Det har gått två år sedan Halloweenmassakern i Hadonsfield och Laurie Strode har börjat bygga upp sitt liv igen. Hon bor tillsammans med sin kompis Annie och hennes pappa och hon kämpar mot mardrömmarna om Michael Myers återkomst.
Innan vi börjar tänker jag säga att det finns två skräckfilmer jag älskar oerhört mycket. Den ena är Halloween (originalet såklart) och den andra är The Devil's Rejects av Rob Zombie. Detta ledde till att jag faktiskt hade förhoppningar om att Rob Zombie skulle göra en bra Halloween-film men han kämpar uppenbarligen för att motbevisa mig på den punkten för han har nu gjort två usla Halloween-filmer och han måste fan göra allt för att få dem så dåliga som möjligt.
RZ's H2 är vad som endast kan beskrivas som en ful film. Den är grå, deprimerande och den känner ett behov av att trycka smuts i ansiktet på en. Jag är helt övertygad om att Rob Zombie började varje scen med att kasta en näve grus på kameralinsen för det är ungefär så filmen ser ut. Allting ska vara så otroligt grynigt att man nästan får ont i ögonen av att kolla på skiten. Den är fylld till bredden av karaktärer man vill slå hårdare än hårdast och när man känner att man hurrar för mördaren snarare än offren är det fan nånting som är fel.
Nå, låt oss hoppa på filmen innan det är för sent.
Filmen börjar där den första filmen slutar, precis efter massakern i Hadonsfield. Laurie Strode blir körd till sjukhuset och Michael Myers blir körd till bårhuset. I bilen på väg till bårhuset smiter Rob Zombie's underbara känsla för dialog in och vi blir behandlade med vad som kan vara det sämsta samtalet i någon film någonsin. De två männen från bårhuset börjar diskutera (och jag önskar innerligt att jag hittade på det här) hur det skulle vara att sätta på ett lik. Det som startar hela diskussionen är att en av dem berättar att han hade blivit kåt av att se ett av Michaels offer.
Tack Rob Zombie, jag hade verkligen inte kunnat leva utan din fina känsla för dialog som får mig att vilja kräkas. Det uppskattas verkligen.
Det hela slutar i alla fall med att en ko tröttnar på deras samtal och springer ut i vägen för att få tyst på dem. Något som funkar för tydligen är kamikazekon gjord av samma ämne som man gör Terminators av för denna enkla handling resulterar i att bilen viker sig och de två männen ligger dödsskadade. Vi får nu en lång, lång, lång och utdragen scen som visar hur en av dem försöker ta sig ut från vraket och hur han upprepade gånger hostar fram ett "fuck" samtidigt som det spottas fram blod. Det håller självklart på tills Michael Myers blir trött på honom och dödar honom. Sedan går han iväg längsmed landsvägen.
Så... den här scenen handlade bara om att Michael Myers skulle återuppstå? Gör inte det hela samtalet om att knulla lik helt jävla meningslöst? Jag menar det hade ju kunnat vara för att ge oss någon sorts idé om vad det här är för sorts människor och deras personligheter (som till exempel McDonald's-samtalet i Pulp Fiction) men så fort Zombie tog livet av dem tog han även bort all mening med det samtalet. Detta innebär att Rob Zombie faktiskt tyckte att det var en bra dialog.
Vad pågår egentligen i den mannens huvud?
Efter det här får vi en scen som... faktiskt är riktigt bra. Den handlar om Laurie Strode som blir jagad genom sjukhuset och man får en känsla av Halloween II när man ser den (inte RZ's H2). Det är bra filmad, man känner med Laurie när hon försöker överleva och den är framför allt bra klippt.
Efter det här får vi en scen som... faktiskt är riktigt bra. Den handlar om Laurie Strode som blir jagad genom sjukhuset och man får en känsla av Halloween II när man ser den (inte RZ's H2). Det är bra filmad, man känner med Laurie när hon försöker överleva och den är framför allt bra klippt.
Gissa vad som händer. Kom igen, gissa bara. Ni kan inte ha fel på det. Det är fan omöjligt att inte kunna förutspå vad som händer precis innan Michael Myers ska hugga henne.
Klart som fan att allt bara ska vara en jävla dröm. Laurie Strode ligger egentligen i sin jävla säng, i sitt jävla hus, två jävla år senare. Jävla filmjävel. Tack som fan Rob Zombie, det enda bra med hela jävla filmen och du ser till så att det är en jävla helvetes förbannad kuksugande fittdröm.
GAAAAAAAAAAH!
Låt oss bara fortsätta och låtsas som om det där aldrig ens hände...
Laurie går ner till köket där hennes nya familj äter frukost. Pappan i familjen spelas av Brad Dourif som är lika underbar som alltid. Det första jag lägger märke till är att det här faktiskt är bra. Att se en familj som läker efter en tragedi är intressant och det finns så mycket man kan göra med det. Om jag ska vara helt ärlig önskar jag att Michael Myers inte ens var med i den här filmen. Jag vill bara se hur människorna läker och framför allt vill jag ha mer av Brad Dourif.
Så fort Gríma Ormstunga har lämnat rummet förstår vi dock att vi inte vill bry oss om våra karaktärer längre för tydligen var han den enda som är sympatisk över huvud taget. Det första som sker när han försvinner är att vi blir överösta av ordet "Fuck". Jag är inte direkt pryd av mig och jag har en tendens att svära mer än majoriteten av människorna jag träffar men det här är fan bara löjligt. För att ni ska förstå nivån av svordomar som är med i den här filmen tänker jag nu skriva ner samtalet mellan Laurie och hennes kompis Annie, ordagrant.
Annie: One day at a time babe.
Laurie: One day at a time... one fucking day at a time. You know what? If I hear that fucking phrase one more fucking time... I mean she just fucking sits there in her fucking leather chair and judges me like she's some fucking god.
Annie: It's her job Laurie, oh my god, what am I supposed to say? Boo-fucking-hoo for you!
Laurie: See, you don't fucking care.
Annie: Right, I don't fucking care! I don't understand, Laurie.
Seriöst, jag kan förstå om man skulle svära sådär när man är upprörd eller i en pressad situation men karaktärerna i den här filmen gör det hela jävla tiden. Rob Zombie, det finns fler ord i det engelska språket än bara fuck.
Den här scenen slutar ganska snart (tack och lov för det) och Laurie bestämmer sig för att åka till sitt jobb. Hennes arbetsgivare är en anarkistisk gammal farbror som verkar hata allt som har med staten att göra och Rob Zombie jobbar verkligen för att bygga upp hans karaktär... och det här är det sista vi ser av honom. Klart som fan att allt bra med den här filmen ska ta slut så fort som möjligt.
Den gamle mannen går i alla fall in i bakrummet och Laurie sätter sig och snackar med sin arbetskamrat. Hennes arbetskamrat spelas av Jagvetintevadhonheter Mennogfanärhonassnygg och eftersom att jag gillar henne har jag inga större problem med den här scenen heller... tills hon öppnar käften och börjar spy upp Rob Zombies dialog. Kunde han inte bara göra henne stum?
Nu träder en till kompis in och det första hon säger är "What's up, dicklickers". Vem hälsar så på sina kompisar? Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en människa som hälsar på sina kära vänner på det viset.
Det hela slutar med att de bestämmer sig för att gå på en Halloween-fest och Dicklicker-bruden ställer sig på ett bord och leker strippa.
Tack, Rob Zombie, för att du ger föda åt min misantropi.
Fortsättning följer...
The Vampire Diaries s01e01.
Jag tänker starta ett nytt segment här på Världens Sämsta Filmer: jag ska börja recensera serier. Jag ska recensera serier. Jag tänker börja med att recensera hela första säsongen av den alldeles urusla serien The Vampire Diaries.
Vi har mycket framför oss så låt oss börja med det första avsnittet... åh herregud.
Handlingen i serien är i varje fall att en godhjärtad vampyr (Stefan) återvänder till sin hemort. Där träffar han en söt liten flicka som precis förlorade sina föräldrar i en bilolycka och de blir genast förälskade i varandra.
Dock så kommer Stefans bror Damon på besök. Damon är inte riktigt lika god och det enda han vill göra är att få Stefans liv till ett helvete...
Det första vi får se är hur kameran filmar runt lite i skogen under tiden som Stefans röst hörs i bakgrunden. Eftersom han har tagit skådespelarlektioner av Robert Pattinson så måste han naturligtvis viska ut alla sina repliker och man kan praktiskt taget höra hur alla 14åringar blir våta i synk... tack Vampire Diaries, vi är 12 sekunder in i första avsnittet av första säsongen och redan nu vet vi att det är Twilight the Series vi har att göra med.
Stefan förklarar att han hela tiden gömmer sig från omvärlde, men nu är det slut på det.
Efter det får vi en öppningscen som inte har något med serien att göra och den är helt meningslös. Den går ut på att ett par råkar köra på något, så de stannar bilen och försöker ta reda på vad det var. Det är väldigt dimmigt denna kväll och stämningen är så tjock så att man blir förvånad över att karaktärerna inte undrar över den pretentiösa jävla regissören som sitter och runkar till sitt eget "geni".
De blir i alla fall dödade utav en vampyr och eftersom den här scenen är så meningslös misstänker jag att den bara finns till för att författaren eller regissören vill säga: den här serien handlar om vampyrer... något som vi redan vet med tanke på att den heter The Vampire Diaries.
Efter denna irrelevanta scen så får vi se seriens huvudroll: Elena Gilbert (som inte alls är fixad för att se ut som Bella från Twilight).
Elena sörjer sin döda familj men hon intalar sig själv att inte göra det för det är tydligen svagt och ingen bryr sig... eller nåt. Hennes brorsa är pundare och hennes bästa kompis är sinnessjuk kan se in i framtiden.
Kort sagt, hon har det svårt.
Vi har mycket framför oss så låt oss börja med det första avsnittet... åh herregud.
Handlingen i serien är i varje fall att en godhjärtad vampyr (Stefan) återvänder till sin hemort. Där träffar han en söt liten flicka som precis förlorade sina föräldrar i en bilolycka och de blir genast förälskade i varandra.
Dock så kommer Stefans bror Damon på besök. Damon är inte riktigt lika god och det enda han vill göra är att få Stefans liv till ett helvete...
Det första vi får se är hur kameran filmar runt lite i skogen under tiden som Stefans röst hörs i bakgrunden. Eftersom han har tagit skådespelarlektioner av Robert Pattinson så måste han naturligtvis viska ut alla sina repliker och man kan praktiskt taget höra hur alla 14åringar blir våta i synk... tack Vampire Diaries, vi är 12 sekunder in i första avsnittet av första säsongen och redan nu vet vi att det är Twilight the Series vi har att göra med.
Stefan förklarar att han hela tiden gömmer sig från omvärlde, men nu är det slut på det.
Efter det får vi en öppningscen som inte har något med serien att göra och den är helt meningslös. Den går ut på att ett par råkar köra på något, så de stannar bilen och försöker ta reda på vad det var. Det är väldigt dimmigt denna kväll och stämningen är så tjock så att man blir förvånad över att karaktärerna inte undrar över den pretentiösa jävla regissören som sitter och runkar till sitt eget "geni".
De blir i alla fall dödade utav en vampyr och eftersom den här scenen är så meningslös misstänker jag att den bara finns till för att författaren eller regissören vill säga: den här serien handlar om vampyrer... något som vi redan vet med tanke på att den heter The Vampire Diaries.
Efter denna irrelevanta scen så får vi se seriens huvudroll: Elena Gilbert (som inte alls är fixad för att se ut som Bella från Twilight).
Elena sörjer sin döda familj men hon intalar sig själv att inte göra det för det är tydligen svagt och ingen bryr sig... eller nåt. Hennes brorsa är pundare och hennes bästa kompis är sinnessjuk kan se in i framtiden.
Kort sagt, hon har det svårt.
Det första vi ser av denna vackra flicka som inte alls är en kopia av Bella från Twilight över huvud taget är när hon står framför spegeln och förklarar att hon inte får vara ledsen längre. Ingen tycker synd om henne längre... det var ju trots allt innan sommaren det hände.
Okej, jag köper det.
När Elena går ner och ska käka frukost så får vi se att paret från första scenen är med på nyheterna. Detta hade varit bra om regissören inte bestämde sig för att peka ut exakt att det var dem genom att zooma in på dem så mycket som det går och praktiskt taget säga "ni skulle aldrig lägga märke till det här om jag inte pekade ut det åt er".
Tack där Marcos Siega, håna oss bara, för all del, gör det.
Hon åker i alla fall iväg till skolan där hon blir bemött av sina kompisar och helt plötsligt förstår man varför hon var så orolig över att visa att hon fortfarande mådde dåligt över föräldrarnas död. Ni förstår, hennes kompisar behandlar denna tragedi på samma sätt som man skulle göra om hennes pojkvän hade gjort slut med henne.
Stefan är den nya killen på skolan som alla killar vill vara och alla tjejer vill ha... speciellt de som har läst Twilight och nu är helt inne på att vara en fangbanger. När han och Be... Elena möts för första gången så är det kärlek på en gång. Nu pratar jag förstås om den här obehagligt kalla, moderna kärleken som finns i alla nya romantiska filmer/serier där skådespelarna har ungefär lika mycket kemi som min säng och mitt skrivbord.
*Laddar pistolen och lägger den på skrivbordet*.
Stefan blir inbjuden till en ascool och tuff fest som ungdomarna ska ha och jag känner genast hur avundsjukan stiger i min kropp; efter den här jävla serien är det jag som är i stort behov av att supa bort mitt minne.
Nåväl. Stefans broder Damon kommer på besök och här har vi nog den enda bra scenen i hela avsnittet för (hör och häpna) Damon är faktiskt cool. Han kanske inte är lika karismatisk som Lestat, Angel, Spike eller någon annan av de coola vampyrkillarna i populära serier/filmer men han är så otroligt mycket bättre än något vi har fått på de senaste åren så att jag nästan blir kåt. Naturligtvis är han bara med i några minuter men under dessa scener lyckas vi få upp hoppet över att den här serien kommer vara något mer, något mästerligt, något va...
... och det klipps till festen; jag som nästan blev intresserad där.
Det som händer på festen är enkelt, en av Elenas bästa kompisar blir attackerade av Damon, Stefan stöter på Elena, Elenas brorsa stöter på den attackerade kompisen innan hon blir attackerad och en annan av Elenas kompisar blir avundsjuk på att Elena får Stefan.
Avsnittet slutar med att Stefan och Bella V. 2.0 läser ur sina dagböcker samtidigt, säger exakt samma sak och naturligtvis så sägs den sista repliken av båda två, samtidigt. Dock har varenda normal människa slagit ihjäl sig
själv med fjärrkontrollen vid det här laget så det kvittar vad de säger, ni kommer ändå aldrig höra det.
Ja, jag vet, det finns otroligt mycket som jag lämnade ut men det var för att den här recensionen inte skulle bli så
När Elena går ner och ska käka frukost så får vi se att paret från första scenen är med på nyheterna. Detta hade varit bra om regissören inte bestämde sig för att peka ut exakt att det var dem genom att zooma in på dem så mycket som det går och praktiskt taget säga "ni skulle aldrig lägga märke till det här om jag inte pekade ut det åt er".
Tack där Marcos Siega, håna oss bara, för all del, gör det.
Hon åker i alla fall iväg till skolan där hon blir bemött av sina kompisar och helt plötsligt förstår man varför hon var så orolig över att visa att hon fortfarande mådde dåligt över föräldrarnas död. Ni förstår, hennes kompisar behandlar denna tragedi på samma sätt som man skulle göra om hennes pojkvän hade gjort slut med henne.
Hon har även gjort slut med en av sina bästa kompisar som hon brukade vara tillsammans med men efter olyckan kändes det som om de gled ifrån varandra och... seriöst, jag måste inte ta upp det här va? Vi vet redan att hon kommer träffa, bli kär i, och knulla med, vampyren så varför hoppar vi inte direkt till honom?
Stefan är den nya killen på skolan som alla killar vill vara och alla tjejer vill ha... speciellt de som har läst Twilight och nu är helt inne på att vara en fangbanger. När han och Be... Elena möts för första gången så är det kärlek på en gång. Nu pratar jag förstås om den här obehagligt kalla, moderna kärleken som finns i alla nya romantiska filmer/serier där skådespelarna har ungefär lika mycket kemi som min säng och mitt skrivbord.
Jävlar, jag kan praktiskt taget känna hettan genom datorskärmen.
*Laddar pistolen och lägger den på skrivbordet*.
Stefan blir inbjuden till en ascool och tuff fest som ungdomarna ska ha och jag känner genast hur avundsjukan stiger i min kropp; efter den här jävla serien är det jag som är i stort behov av att supa bort mitt minne.
Glömde jag förresten nämna att både Stefan och Bella Elena skriver dagböcker? Glömde jag bort att säga att det de skriver i dessa dagböcker naturligtvis blir uppläst i slutet av avsnitten då vi får reda på att de skriver exakt samma jävla sak!
Nåväl. Stefans broder Damon kommer på besök och här har vi nog den enda bra scenen i hela avsnittet för (hör och häpna) Damon är faktiskt cool. Han kanske inte är lika karismatisk som Lestat, Angel, Spike eller någon annan av de coola vampyrkillarna i populära serier/filmer men han är så otroligt mycket bättre än något vi har fått på de senaste åren så att jag nästan blir kåt. Naturligtvis är han bara med i några minuter men under dessa scener lyckas vi få upp hoppet över att den här serien kommer vara något mer, något mästerligt, något va...
... och det klipps till festen; jag som nästan blev intresserad där.
Det som händer på festen är enkelt, en av Elenas bästa kompisar blir attackerade av Damon, Stefan stöter på Elena, Elenas brorsa stöter på den attackerade kompisen innan hon blir attackerad och en annan av Elenas kompisar blir avundsjuk på att Elena får Stefan.
Avsnittet slutar med att Stefan och Bella V. 2.0 läser ur sina dagböcker samtidigt, säger exakt samma sak och naturligtvis så sägs den sista repliken av båda två, samtidigt. Dock har varenda normal människa slagit ihjäl sig
själv med fjärrkontrollen vid det här laget så det kvittar vad de säger, ni kommer ändå aldrig höra det.
Ja, jag vet, det finns otroligt mycket som jag lämnade ut men det var för att den här recensionen inte skulle bli så
lång. Jag ville bara att ni skulle få en kort sammanfattning av vad det här är.
Så, vad är det egentligen? Det är skit, skit i dess renaste form och jag har just fixat 10 avsnitt av det så jävlar i
helvete vad vi kommer ha kul tillsammans.
Slut.
Recensionen för avsnitt 2 kommer så fort jag har orkat se det.
