Världens sämsta filmer

Dra ut det där i två timmar och du har manuset till Rob Zombie's Halloween 2.

Det har gått två år sedan Halloweenmassakern i Hadonsfield och Laurie Strode har börjat bygga upp sitt liv igen. Hon bor tillsammans med sin kompis Annie och hennes pappa och hon kämpar mot mardrömmarna om Michael Myers återkomst.

Innan vi börjar tänker jag säga att det finns två skräckfilmer jag älskar oerhört mycket. Den ena är Halloween (originalet såklart) och den andra är The Devil's Rejects av Rob Zombie. Detta ledde till att jag faktiskt hade förhoppningar om att Rob Zombie skulle göra en bra Halloween-film men han kämpar uppenbarligen för att motbevisa mig på den punkten för han har nu gjort två usla Halloween-filmer och han måste fan göra allt för att få dem så dåliga som möjligt.

RZ's H2 är vad som endast kan beskrivas som en ful film. Den är grå, deprimerande och den känner ett behov av att trycka smuts i ansiktet på en. Jag är helt övertygad om att Rob Zombie började varje scen med att kasta en näve grus på kameralinsen för det är ungefär så filmen ser ut. Allting ska vara så otroligt grynigt att man nästan får ont i ögonen av att kolla på skiten. Den är fylld till bredden av karaktärer man vill slå hårdare än hårdast och när man känner att man hurrar för mördaren snarare än offren är det fan nånting som är fel.

Nå, låt oss hoppa på filmen innan det är för sent.

Filmen börjar där den första filmen slutar, precis efter massakern i Hadonsfield. Laurie Strode blir körd till sjukhuset och Michael Myers blir körd till bårhuset. I bilen på väg till bårhuset smiter Rob Zombie's underbara känsla för dialog in och vi blir behandlade med vad som kan vara det sämsta samtalet i någon film någonsin. De två männen från bårhuset börjar diskutera (och jag önskar innerligt att jag hittade på det här) hur det skulle vara att sätta på ett lik. Det som startar hela diskussionen är att en av dem berättar att han hade blivit kåt av att se ett av Michaels offer.

Tack Rob Zombie, jag hade verkligen inte kunnat leva utan din fina känsla för dialog som får mig att vilja kräkas. Det uppskattas verkligen.

Det hela slutar i alla fall med att en ko tröttnar på deras samtal och springer ut i vägen för att få tyst på dem. Något som funkar för tydligen är kamikazekon gjord av samma ämne som man gör Terminators av för denna enkla handling resulterar i att bilen viker sig och de två männen ligger dödsskadade. Vi får nu en lång, lång, lång och utdragen scen som visar hur en av dem försöker ta sig ut från vraket och hur han upprepade gånger hostar fram ett "fuck" samtidigt som det spottas fram blod. Det håller självklart på tills Michael Myers blir trött på honom och dödar honom. Sedan går han iväg längsmed landsvägen.

Så... den här scenen handlade bara om att Michael Myers skulle återuppstå? Gör inte det hela samtalet om att knulla lik helt jävla meningslöst? Jag menar det hade ju kunnat vara för att ge oss någon sorts idé om vad det här är för sorts människor och deras personligheter (som till exempel McDonald's-samtalet i Pulp Fiction) men så fort Zombie tog livet av dem tog han även bort all mening med det samtalet. Detta innebär att Rob Zombie faktiskt tyckte att det var en bra dialog.

Vad pågår egentligen i den mannens huvud?

Efter det här får vi en scen som... faktiskt är riktigt bra. Den handlar om Laurie Strode som blir jagad genom sjukhuset och man får en känsla av Halloween II när man ser den (inte RZ's H2). Det är bra filmad, man känner med Laurie när hon försöker överleva och den är framför allt bra klippt.

Gissa vad som händer. Kom igen, gissa bara. Ni kan inte ha fel på det. Det är fan omöjligt att inte kunna förutspå vad som händer precis innan Michael Myers ska hugga henne.

Klart som fan att allt bara ska vara en jävla dröm. Laurie Strode ligger egentligen i sin jävla säng, i sitt jävla hus, två jävla år senare. Jävla filmjävel. Tack som fan Rob Zombie, det enda bra med hela jävla filmen och du ser till så att det är en jävla helvetes förbannad kuksugande fittdröm.

GAAAAAAAAAAH!

Låt oss bara fortsätta och låtsas som om det där aldrig ens hände...

Laurie går ner till köket där hennes nya familj äter frukost. Pappan i familjen spelas av Brad Dourif som är lika underbar som alltid. Det första jag lägger märke till är att det här faktiskt är bra. Att se en familj som läker efter en tragedi är intressant och det finns så mycket man kan göra med det. Om jag ska vara helt ärlig önskar jag att Michael Myers inte ens var med i den här filmen. Jag vill bara se hur människorna läker och framför allt vill jag ha mer av Brad Dourif.

Så fort Gríma Ormstunga har lämnat rummet förstår vi dock att vi inte vill bry oss om våra karaktärer längre för tydligen var han den enda som är sympatisk över huvud taget. Det första som sker när han försvinner är att vi blir överösta av ordet "Fuck". Jag är inte direkt pryd av mig och jag har en tendens att svära mer än majoriteten av människorna jag träffar men det här är fan bara löjligt. För att ni ska förstå nivån av svordomar som är med i den här filmen tänker jag nu skriva ner samtalet mellan Laurie och hennes kompis Annie, ordagrant.

Annie: One day at a time babe.

Laurie: One day at a time... one fucking day at a time. You know what? If I hear that fucking phrase one more fucking time... I mean she just fucking sits there in her fucking leather chair and judges me like she's some fucking god.

Annie: It's her job Laurie, oh my god, what am I supposed to say? Boo-fucking-hoo for you!

Laurie: See, you don't fucking care.

Annie: Right, I don't fucking care! I don't understand, Laurie.

Seriöst, jag kan förstå om man skulle svära sådär när man är upprörd eller i en pressad situation men karaktärerna i den här filmen gör det hela jävla tiden. Rob Zombie, det finns fler ord i det engelska språket än bara fuck.

Den här scenen slutar ganska snart (tack och lov för det) och Laurie bestämmer sig för att åka till sitt jobb. Hennes arbetsgivare är en anarkistisk gammal farbror som verkar hata allt som har med staten att göra och Rob Zombie jobbar verkligen för att bygga upp hans karaktär... och det här är det sista vi ser av honom. Klart som fan att allt bra med den här filmen ska ta slut så fort som möjligt.

Den gamle mannen går i alla fall in i bakrummet och Laurie sätter sig och snackar med sin arbetskamrat. Hennes arbetskamrat spelas av Jagvetintevadhonheter Mennogfanärhonassnygg och eftersom att jag gillar henne har jag inga större problem med den här scenen heller... tills hon öppnar käften och börjar spy upp Rob Zombies dialog. Kunde han inte bara göra henne stum?

Nu träder en till kompis in och det första hon säger är "What's up, dicklickers". Vem hälsar så på sina kompisar? Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en människa som hälsar på sina kära vänner på det viset.

Det hela slutar med att de bestämmer sig för att gå på en Halloween-fest och Dicklicker-bruden ställer sig på ett bord och leker strippa.

Tack, Rob Zombie, för att du ger föda åt min misantropi.