Världens sämsta filmer

Min recension av Twilight var den första recensionen jag någonsin skrev på det här sättet. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag fann det omöjligt att förklara varför den filmen sög utan att faktiskt förklara hela filmen för er. Här kommer nu min andra recension av den filmserie som har fått mig att skratta åt dess ofrivilliga komik, samt gråta på grund av dess fysiskt plågsamma dialog. Till er som undrar vad som hände med min recension av Curse of the Zodiac: Far åt helvete, det finns inte en chans att jag sätter mig ner och ser på den filmen en gång till. Låt oss börja.

Handlingen.
Tjej älskar vampyr; vampyr älskar tjej; vampyr sticker för att han utsätter tjej för fara; tjej blir ledsen; varulv tröstar tjej; vampyr återvänder.

Filmen börjar med att Bella springer runt på en festival och hon verkar panikslagen och orolig. Hon ser på en klocka och det är uppenbart att hon är stressad, så vi vet att någonting kommer hända. Jag tänker säga två saker som jag är helt säker på kommer hända: Det här kommer vara en dröm, och det här kommer återvända som slutets klimax. Någon som vågar satsa emot? Inte det? Jaha, ni hade också listat ut det. Rackarns också.
Helt plötsligt förändras omgivningen och hon springer ut på en äng, från en skog (sa ju att det är en dröm) och mitt på ängen står Bellas mormor, och Bella springer genast fram till henne och utbrister "mormor!". Edward dyker upp från ingenstans och ställer sig bredvid Bella och hon vill naturligtvis presentera honom för sin mormor, men då märker hon att mormodern gör samma rörelser som Bella själv. Det är nu den hemska vändningen i drömmen dyker upp: DET ÄR HON SJÄLV!

Det var ju inte uppenbart eller så. Kom igen, vem såg inte att det var vad som skulle hända? De hade kunnat hänga en neonskylt över mormor, med en pil mot henne och en text som blinkade med stora, skinande rosa, bokstäver: "DETTA ÄR BELLA! DETTA ÄR BELLA! DETTA ÄR BELLA!", och det hade fortfarande inte varit mindre subtilt än vad den här scenen redan var. Ska Bella inte utbrista "men du är ju jag", när hon ändå håller på?

Förresten, nämnde jag att det spelar mystisk musik i bakgrunden under hela den här scenen? Nämnde jag att varje litet ljud har ett eko? Ni vet, ifall man helt skulle ha missat att det var en dröm. Kom igen, det enda som fattas nu är att vi får se Bellas sovande kropp och en tankebubbla, som hänger över henne, där drömmen utspelar sig. Å andra sidan kanske jag inte bör säga någonting om det, jag kanske ger filmen några idéer.

Så fort hon märker att det är hon som är mormodern så förvandlas "den riktiga" Bella till sin mormor och ... vänta lite. Hon förvandlas till sin mormor. Varför? Varför var det så tvunget? Hade hon inte bara kunnat vakna när hon insåg det? Var ni tvungna att trycka ner i halsen på oss att ja, det är faktiskt hon, och inte hennes mormor, som stod där. Jag börjar nästan tro att de faktiskt ville ha den där neonskylten, bara att det blev fel på frakten eller något, vilket gjorde att den inte kom fram i tid. Jag menar, det är inte som om den här filmen har varit subtil med en enda jävla sak som har hänt, och då är vi ändå bara två scener in.

Åh herregud. Ge mig smärtstillande någon.

Bella vaknar upp nu upp i sin säng och bredvid henne ligger ett manuskript till Romeo & Julia. Seriöst: Slå upp ordet subtilitet och inse att ni inte kan göra allting så jävla smärtsamt uppenbart. Ja, vi vet redan att det här är Stephenie Meyers egen version av Romeo & Julia, det har vi fått förklarat för oss flera hundra gånger. Enda skillnaden är att den här serien tyvärr inte slutar med självmord, för tro mig när jag säger att det hade gjort all skit som kom före värt det, bara jag fick se Bella Swan sätta en pistolmynning mellan läpparna och trycka av! Dessutom har vi en gigantisk skillnad mellan Romeo & Julia och Twilight: Romeo & Julia var faktiskt bra!

Förresten, vilken sextonårig tjej under det här millenniet läser ens Romeo & Julia? Hade det här varit en riktig tonårstjej så hade hon förvisso varit precis lika irriterande, men hon hade fan inte läst Romeo & Julia. Hon hade istället läst Twilight ... åh herregud, de jämför faktiskt Shakespear med Meyer, jag insåg det inte förrän nu, jag vill ta livet av mig. Allt hopp är borta, och världen är fördömd. Kan jag inte bara få dö?

Så, ska vi gå vidare?

Nu får vi veta anledningen till varför Bella vaknade upp: Hennes pappa knackade på dörren för att önska henne en glad födelsedag. Vilket betyder att det är hennes födelsedag, som i sin tur betyder att hon rimligtvis borde vara arton år. Så hon är myndig! Nämen, där fick du mig allt, New Moon, det fanns en anledning till att Bella drömde sin dröm: Hon höll på att bli gammal. Seriöst, den här filmen är lika subtil som en kille som gömmer sig bakom en vägg och hoppar fram för att skrika "bu" när någon går förbi. Grattis, New Moon, du är den dramatiska versionen av ett jump-scare, och precis som med jump-scares får du alla småflickor att bli våta, bara av två helt skilda vätskor.

*Världens Sämsta Filmer vill be om ursäkt för det där skämtet; det var vidrigt och jag lovar att aldrig mer få er att tänka på kåta småflickor, eller småflickor som kissar på sig. Förlåt.*

Hur långt in i filmen är vi?
Tre och en halv minut? Jaha, och det här råkar inte vara en kortfilm på typ tio minuter?
Den är två timmar och tio minuter lång?
Fint. Jag ska bara gå och ringa ett samtal till mentalsjukhuset där jag blev inlagd efter jag såg första filmen i serien, jag tror nämligen det är bra om de är förvarnade så att de håller min cell ledig och varm.

Hennes presenter består av en digitalkamera och ett fotoalbum, och hennes pappa passar på att mobba henne lite för att hon är så orolig för att bli gammal. Se, det är därför jag faktiskt gillar honom: Han har humor, till skillnad från i stort sett varenda annan karaktär i den här filmen. Ni vet, humor, det där som ni helt glömde inkludera i ert manus. Ni vet, humor, det där som faktiskt kan ha ett syfte och det där som får karaktärerna att verka mer mänskliga. Ni vet, humor, det där som människor i det verkliga livet faktiskt har något sinne för, men som era karaktärer inte ens verkar ha hört talas om. Humor. Subtilitet är ett annat fint ord, men det har jag gett upp hoppet om ungefär samtidigt som filmen började.

Förresten: Kristen Stewart (Bella) har haft ungefär fyra repliker hittills, och hon har inte lyckats säga en enda av dem på ett sätt som faktiskt låter övertygande. Känner ni någon människa som tar gigantiska pauser efter nästan varje ord i en mening? Seriöst, det är som att lyssna på en radio med dålig mottagning. Fast en repig skiva hade nog varit en bättre liknelse där faktiskt, jag menar det enda hon säger är ju att hon älskar Edward och att hon vill bli odödlig, sedan något själviskt dravel som vi är menade att identifiera med.

Jag hatar den här filmen. Jag hatar den så jävla mycket.

Fortsättning följer ... (på riktigt den här gången).